Varför skall man se en dansföreställning?

Alain Platel: Out of Context - for Pina
Foto: Chris van der Burght

Jo av den enkla anledningen att det kan förändra ditt liv. Det händer mig (två eller tre gånger per år)… det hände för några dagar sedan.

Jag var i London för att se på Hofesh Shechters föreställning Political Mother. Dans kan vara politisk, det kan vara oerhört medryckande och fascinerande. Hög volym, och kompromisslöst, full kontroll och totalt kontroll löst. Hofesh är en koreograf som jag följt från start och vi har försökt få honom till fetspelen några gånger. (Augusti är en svår månad).

Att bli uppslukad, att bli hänförd, att bli bortglömd, att bli påmind… orsakerna kan vara många. För mig handlar det mycket om att få minuter att försvinna i något annat. Denna eskapism kan bli triggad av musiken, rörelsen, budskap, dansare. Användning av rytmik/dynamik, olika sammmanhållande faktorer eller kollisioner… Listan är lång och det fungerar inte var för sig utan det sker ofta i kombination, av många.
Samtidigt så kan det också ge en motsatt effekt. Man värjer sig, man stöter bort, man blir provocerad och istället för att bli struken medhårs, blir det mothårs…
Jag tycker att dans är en av de svåraste konstformerna. Det är lätt att misslyckas, men när man lyckas, smäller det.

I år har Fetspelen två urpremiärer, det betyder att spelytan inte är prövad, utan vi beträder ny mark, en yngre och en annan räv: Carl Knif (beställningsverk) och Deborah Hay.
Dessutom kan man kolla på streetdans i ny tappning med Bruno Beltrão eller dekonstruktion i olika former med Alain Platel och Anne Teresa de Keersmaeker och Jérome Bel.
Provocerad eller totalt hänförd… det är frågan! Eller kanske både och!

PS. Det bästa betyget på en lyckad föreställning för mig är när den finns kvar i min tankesvär en vecka senare eller om den gör sig påmind igen, tre månader senare.

Kenneth Kvarnström, konstnärlig rådgivare för Festspelens dansrepertoar